Botaniska trädgårdens förste prefekt Carl Skottsberg var en mycket aktiv botanist som reste världen över för att studera växter. Under sitt liv spenderade han flera jular på resande fot och det var nog inte alltid lätt att få till den där riktiga julstämningen. När han som 21-åring åkte med Otto Nordenskjölds Antarktisexpedition och kom att fastna med båten i ismassorna under julen, kanske var de så uppfyllda av äventyret att de inte lade så stor vikt vid att julen kom. En bit in på 1903 får de se sig besegrade och fartyget går under i skruvisen. Utan fartyg levde de sedan i en stenhydda under nära nio månader. När det återigen började närma sig jul var det utan vetskap om de någonsin skulle komma därifrån. Vilken lycka att strax innan jul bli räddade. Hur de firade på väg hem till Sverige vet jag inte, men jag tänker att den julen på havet var en glädjens jul.

Det dröjde inte länge innan Skottsberg ger sig ut på nya äventyr, även denna gång med siktet inställt på sydligare breddgrader. Efter ett par månader av ”båtluffande” runt Falklandsöarna började julen närma sig och de skulle vidare från Fox Bay i Väst-Falkland mot Port Stanley för att utforska Ost-Falkland. Den 22 december kommer den något försenade båten ”Lafonia” som ska ta dem vidare. Dagen därpå är det dags för avresa och så kom det sig att han 1907 återigen firade jul till sjöss. Vinden hade under natten blåst upp mot nordost och det kanske är en överdrift att kalla det för ett firande, själv skriver han så här ”Det blef också den eländigaste jul jag någonsin varit med om. I motvind och hög sjö låg skonaren och slängde dag och natt, provianten ombord var så godt som slut, och några som helst medel att höja stämningen existerade icke”. Då ska man komma ihåg att han alltså bara några år tidigare suttit mer eller mindre fast i antarktiska isar över julen.

Bättre gick det för expeditionen nästa jul, när de befann sig i gränslandet mellan Chile och Argentina högt upp i den andinska bergskedjan. Deras matförråd var på upphällningen och chanserna att skaffa ny proviant där uppe i bergen var små, men de fick ett litet julmirakel den julen. Eller fick förresten, tog är nog ett bättre ordval. Det var nämligen så att de behövde en båt för att ta sig längre in i bergskedjans sjösystem. De hade ingen egen båt, men av några tyskar de mött fick de höra att det vid ett gammalt gränskommissionsläger fanns två båtar som blivit kvarlämnade. Efter att ha fått vägbeskrivningen gav de sig av för att leta efter lägret där ryktet sa att även konserver lämnats kvar. Ganska snabbt hittade de lägret och i sin reseberättelse skriver Skottsberg ”För att läsare skall kunna smälta det följande, ber jag honom betänkta, att vi med rätt knapp proviant befunno oss i en obebodd fjälltrakt i Patagonien”. Vad som sedan hände var att de hittade, förutom båtar, även ett rikt förråd med mat och Jamaicarom. De plockade med sig mat för jul och vidare båtfärd. Men de skrev också en detaljerad lista på varenda konserv de tog, för att senare kunna redovisa för regeringarna i Chile och Argentina som redan gett sitt löfte till expeditionen om all tillgänglig hjälp. Julaftonens matsedel blev: