Reseberättelse Komosse 2012

Under året genomför föreningen ett antal resor. Dessa är mycket populära och  blir fort fullbokade. Tag del av Magnus Neuendorfs intressanta och inspirerande reseberättelse! Att läsa den är nästan som att vara med på resan.

Reseberättelse från Botaniskas Vänners dagsexkursion till Komosse onsdagen den 8 augusti 2012.

Botanisk färdledare: Magnus Neuendorf     Foto: Roland Berntsson

Avfärd från Göteborg kl. 8.00 med buss riksväg 40 österut förbi både Borås och Ulricehamn, upp på utlöparna av Småländska höglandet, omkring 350 meter över havet. Där, i höjd med Strängsered, omedelbart efter passagen av sjön svängde vi norrut in på en minder väg, och efter ett par kilometer hittade vi Karins Lada, en bondgård med café och butik. Där fick vi en uppfriskande kopp kaffe och fralla. Butikens sortiment är hantverk av olika slag producerat av lokala förmågor.

Efter kaffet tog vi oss tillbaka till Strängsered, över 40: ian och via en smal och krokig grusväg genom obygden söderut till Köttkulla. Där vände vi kosan mot öster och efter någon halvmil anlände vi till parkeringen med infotavlor om Komosse naturreservat. Under drygt två timmars vandring på i huvudsak spångade leder bekantade vi oss med mossen. Vi hade genomgång av myrmarkernas, kärrens och mossarnas uppkomst och utveckling. De högmossar, som inte utsatts för torvtäckt, tillhör de fåtaliga naturtyper i vårt land, som i stort sett är opåverkade av människan.

Komosse omfattar totalt ett cirka 70 kvadratkilometer stor vildmark med olika typer av myrar, skogsområden och fastmarksöar. Det är södra Sveriges största sammanhängande myrmarksområde och ligger på cirka 350 meters höjd över havet.

Under vandringen noterades förutom de viktigaste vitmossorna, som svarar för mossens uppbyggnad, riklig förekomst av två arter sileshår, Drosera rotundifolia, rundsileshår och D. longifolia, storsileshår. Båda fortfarande i blom. Vidare sågs i laggkärren rikligt av den vackert gulblommande myrliljan, Narthecium ossifragum, och vackra, kompakta rakborstar av tuvsäv, Trichophorum cespitosum. Ute på mossen var enstaka plantor av rosling, Andromeda polyfolia, och klockljung, Erica tertalix, fortfarande i blom. I kanterna av de större höljorna utgjorde vitagen, Rhynchospora alba, ett markant inslag. På fågelfronten var det magert så här års. En smålom sågs flygande på långt håll och fem storspovar sträckte söder ut på låg höjd över mossen.

Efter mossepromenaden, som var förvånansvärt mygg- och bromsfri, styrdes kosan norrut via Mulseryd och Bottnaryd utmed sjön Stråkens västra strand till Ryfors. Där intogs, i den Engelska villan, en mycket god lunch. Före avfärden till Habo kyrka fick vi en glimt av Sveriges äldsta golfbana och en säregen liten byggnad som visade sig vara en gammalmodig kägelbana.

Habo kyrka, ett par mil öster om Ryfors/Mullsjö, var nästa mål. Här hade vi en ung skönhet som på ett trevligt sätt berättade om kyrkan och framförallt om dess målningar. Kyrkan är helt i trä och fick sitt nuvarande utseende 1723. Den är säregen i det att den är byggd som en basilika med ett högre mittskepp och två lägre sidoskepp. Men vad som gjort Habo kyrka vida känd är dess målningar. Den målades år 1741 – 1743 av två Jönköpingsmålare och deras båda lärlingar, ”från topp till tå”, varenda kvadratcentimeter. Målningarna sammanfattar Luthers katekes – en sammanfattning av den kristna läran som alla skulle kunna utantill.

Från Habo gick färden tillbaka mot Mullsjö och vidare utmed leden för den gamla Eriksgatan upp mot Falbygden till de berömda Stipa-kullarna vid Nolgården i Näs strax öster om Vartofta. Där ligger en serie kalkrika moränåsar och låga kullar vars flora har en starkt kontinental karaktär med många sydösteuropeiska element. Vegetationstypen kan karaktäriseras som kalkpåverkad, stäppartad torräng. Många av de ingående arterna är relikter från den postglaciala värmetiden, men fjädergräset, Stipa pennata, och några av dess följeväxter anser man numera ha förts in av människan under de senaste tvåtusen åren från sydöstra Europa. Under 1800-talet, och förmodligen även tidigare, var fjädergräset och dess följearter betyd­ligt vanligare i hela Falbygden-området. Förändringar i kreaturshållningen, slåttern, konstgödsling m.m. har medfört att flera av arterna för­svunnit från många lokaler och nu endast finns kvar på några få gyn­nade ställen. Fjädergräset finns nu endast på tre lokaler i landet, alla på Falbydgen.

De väldränerade, “varma”, kalkrika åsarna är en mycket gynnsam miljö för stäppfloran. Många av arterna är betes- och trampkänsliga och kräver ett exponerat läge utan skuggande träd och buskar. Förr, när djuren betade på utmarken, var det åkern som hägnades in till skydd för de fritt kring­strövande betesdjuren. De smala moränåsarna runt Nolgården och i hela den angränsande trakten ligger mitt i stora åkermarker och har sedan lång tid tillbaka, av praktiska skäl, tillsammans med åkrarna ingått i hägnaden. Därför har åsarna betats endast sporadiskt men slåttrats varje år. Denna brukningsform i kombination med väldränerade, varma och kalkrika förhållanden har skapat be­tingelser, gynnsamma för flera kontinentala arter.

Vid vårt besök syntes inget av fjädergräset. Frukterna med sina långa, silverglänsande spröt hade sprits för vinden flera veckor tidigare. Och trots att många av de rara arterna nu var i frukt var blomsterprakten ändå riktigt härlig. Bland annat noterade vi följande arter:

Anthemis tinctoria, färgkulla

Campanula persicifolia, stor blåklocka

Centaurea scabiosa, väddklint

Cirsium acaule, jordtistel

Fragaria viridis, backsmultron, nejkon

Galium boreale, vitmåra

Geranium sanguineum, blodnäva

Helianthemum vulgare, solvända

Inula salicina, krissla

Plantago media, rödkämpar

Prunella grandiflora, praktbrunört

Scabiosa columbaria, fältvädd

Senecio jacobea, stånds

Trifolium medium, skogsklöver

Phleum phleoides, flentimotej

Dagen avslutades med ett besök hos Elisabeth Andersson som driver Påverås gårdsmejeri. Påverås ligger 5 – 6 km väster om Falköping, högt upp på Mössebergs sydsluttning med vid utsikt mot Ålleberg och söder ut över det skogdominerade landskapet i norra Älvsborg. Här bjöds vi på kaffe och hemlagad ostkaka samt smakprover på Elisabeths ostar, vilka senare kunde inhandlas i hennes lilla butik.

Hemfärden gick över Floby och Herrljunga till Vårgårda. Därifrån raka spåret hem till utgångsläget, som vi nådde strax efter kl. 20.