Reseberättelse från Georgien 2019

Utan bromsar i Kaukasus Georgien 19-25 maj 2019

Vackra bilder från resan finns längst ner i artikeln.

I maj hade jag tack vare Carl Skottsbergsstipendiet möjlighet att följa med intendent Henrik Sjöman till Georgien för att delta i konferensen Advances and Perspectives of Biodiversity Research and Conversation in Georgia. Utöver medverkan vid konferensen var mitt syfte med resan att få möjlighet att studera vanliga och mindre vanliga trädgårdsväxter i deras naturliga växtsamhällen, med särskilt fokus på ängslika marker och deras kulturpåverkade ekologi.

Mitt första möte med den georgiska trafiken är något chockartat. Det sker under taxiresan från Tbilisis flygplats, ackompanjerad av tonerna från öronbedövande lokalproducerad technomusik. Hastigheten är hög och eventuella trafikregler tycks improviseras under körningens gång. Det kommer ta hela veckan att börja vänja sig.

Konferensens första dag inleds med vad som skulle vara den för mig mest intressanta föreläsningen, där den georgiska botanikens grand old man George Nakutsrishvili berättar om olika klimatzoner i landet, och de bälten av växtsamhällen som avlöser varandra inom relativt korta avstånd i en gradient från låglandets stäpp till kaukasus högsta, ständigt snötäckta toppar. Eftersom de flesta föredrag hålls på georgiska och livetolkas i headset är det en utmaning att lyckas hänga med, och vid dagens slut är vi båda rejält trötta i huvudet. För att rensa hjärnan åker vi upp till Tbilisis äldsta restaurant, som tronar högt över staden med en fantastisk utsikt, och delar den första av många khachapuri, det georgiska kökets grundpelare – bröd med smält ost. Längs vägkanten på väg upp får jag en första smak av det jag kommit för att se. Mängder av fläckvallmo, Papaver commutatum, blommar i rött med en svart fläck på varje kronblad, tillsammans med olika arter glim, Silene sp., och andra både inhemska och införda torrmarksväxter.

Den andra dagen bjuds det efter förmiddagens presentationer på rundvandring i staden. Från bussen noterar jag ett för mig exotiskt ogräs här i vinproduktionens hemland: vinrankor som fullständigt klär in en tall eller från trädgårdarna kastar sig ut över gatan och blockerar den redan snålt tilltagna trottoaren. Vi besöker den vackra Metekhikyrkan vid Europatorget, och fortsätter sedan förbi området med de berömda turkiska baden upp på bergsryggen som skiljer Tbilisis gamla stad från den botaniska trädgården. Här ligger stadens gamla borg och monumentet Kartlis Deda, “Georgiens moder”. Trots dessa högresta sevärdheter blir det tydligt vilket sällskap vi befinner oss i när botanister från hela Europa håller sina blickar tätt fästa mot marken och tävlar i att artbestämma allt de ser. Jag fastnar för en vildväxande kapris, Capparis spinosa i blom, medan Henrik blir mer exalterad av att kunna visa mig ett exemplar av kaukasisk bäralm, Celtis caucasica. Längre upp vid georgienmonumentet har vi åt ett håll utsikt över staden och åt det andra dalen med den botaniska trädgården, där mängder av förvildad fikonkaktus, Opuntia sp., blommar vackert längs hela bergssidan.

Nästa dag går vi upp tidigt, något medtagna efter tisdagkvällens galamiddag med traditionell mat, dryck, sång och dans, för att resa upp i bergen över dagen. Bergskedjan som skiljer Georgien från Ryssland i norr heter Stora kaukasus (till skillnad från Lilla kaukasus i söder mot Turkiet och Armenien), och det är mot ryska gränsen vi ska ta oss. Vi åker längs den gamla militärmotorvägen, som enligt Nakutsrishvili är ett av de bästa sätten att uppleva de växlande klimat- och växtlighetzonerna. Nere på låglandet är sommaren på väg att torka sönder gräsmarkerna, och från vägen ser vi herdar som med hjälp av hundar och stavar är på väg att föra sina får upp mot bergen och friskt bete. Här tillämpas fortfarande ett system av fäboddrift där boskapen betar på låglandet under vinterhalvåret och drivs upp i bergen under sommaren. Henrik hävdar att fördelen med att botanisera med bil på detta vis är att man dels kan tillryggalägga långa sträckor, dels kan stanna spontant så fort man får syn på något intressant vid vägkanten. Det kommer visa sig att han har helt rätt; vårt första stopp blir vid borgruinen Ananuri som ligger precis där floden Aragvi rinner ut i Zhinvalidammen. Jag får syn på intressanta rasmarker vid vägkanten jag vill undersöka och blir inte missnöjd trots att de är branta och svårtillgänliga. De uppvisar en stor artrikedom med bland annat gulsyska, Stachys annua, och solvändan Helianthemum grandiflorum som växer tillsammans med en av de otroligt vackra storväxta och rosablommande jungfrulinarter, Polygala sp., som finns här, samt den purpurfärgade vedeln Astralagus cancellatus. Dammen ligger precis vid bergens första utlöpare och nu börjar de riktiga stigningarna längs smala serpentinvägar. Henrik pekar ut intressanta kulturhistoriska spår i landskapet i form av hamlade träd och begynnande igenväxning av gamla betesmarker, samtidigt som vägen flera gånger halvt blockeras av kor, får och åsnor på väg upp mot sommarbete på fjällsidorna. I allmänhet är det här i bergens lägre regioner skogsbevuxet och lummigt. I flodbäddarna längs vägen växer stora snår havtorn, Hippophae rhamnoides. Precis där kalfjället med sina smaragdgröna, mjuka och ulliga betesmarker tar vid hör guldazalean, Rhododendron luteum, hemma. Enligt Henrik fungerar den här som igenväxningsart ungefär på samma sätt som slånet gör hemma. Längre upp i Gudauri ligger skidanläggningarna tätt, och här stannar vi när jag får syn på små vita bollar av en blommande tibastsläkting, Daphne glomerata, som växer tillsammans med den storblommiga Veronica imerethica och den kraftigväxande kaukasiska gullvivan Primula veris ssp. macrocalyx. Ovetande om vad som komma skall blir jag väldigt exalterad över några små ynkliga exemplar av den östliga underarten av vårgentiana, Gentiana verna ssp. pontica (som lokalt går under epitetet angulosa).

Nästa stopp blir vid det mäktiga monumentet till Rysslands och Georgiens något bräckliga vänskap, beläget nästan högst upp i Jvaripasset och ruvande alldeles över den bråddjupa, dimhöljda så kallade djävulsklyftan. Monumentet uppfördes 1983 för att markera 200-årsjubileet av det fördrag som ställde den dåvarande östgeorgiska monarkin under det tsarryska imperiets beskydd (i praktiken troligen även för att legitimera det sovjetryska styret). 1801 annekteras Georgien av ryska imperiet. Efter ryska revolutionen 1917 bildas en kortlivad självständig republik som 1921 införlivas i Sovjetunionen, och 1991 blir Georgien slutligen självständigt igen. Bortom den dimhöljda klyftan under oss ligger Sydossetien, centrum för striderna under det fem dagar långa rysk-georgiska kriget i augusti 2008. Sänker man blicken från de hisnande vyerna såväl som de stora geopolitiska perspektiven, kan man i gräset få syn på den söta lilla rosa Primula algida, beströdd med daggpärlor från molnen som omsluter monumentet. 

När vi tagit oss över passets högsta punkt vid 2395 meter över havet strålar plötsligt solen och vi kan se dalgången där resmålet Kazbegi väntar. Ungefär samtidigt noterar Henrik ett ljud från bromsarna som han beskriver som ”inte bra”. Jag, som sitter i baksätet vilket i enlighet med georgisk standard saknar bälten, blir en smula nervös, och det blir inte bättre av att vår mycket unge chaufför under större delen av resan sitter och tittar i sin telefon samtidigt som han kör. Liksom för att föra tankarna till annat identifierar Henrik det mörkgröna bälte som högt uppe på bergssidorna skymtar fram tätt inunder de lägsta molnslöjorna. Det är kaukasisk rhododendron, Rhododendron caucasicum, den vilda föräldern till den välbekanta ’Cunningham’s White’. Tyvärr kommer den inte blomma än på några veckor. 

Väl nere i Kazbegi, eller Stepantsminda som byn numera officiellt heter, byter vi fordon till en fyrhjulsdriven bil för att ta oss upp sista biten till den medeltida kyrkan Gergeti som tronar på sin lilla topp mitt i dalgången, 2170 meter över havet. Vår nya chaufför vill hinna med så många turister som möjligt och har bråttom, men går ändå med på att stanna när Henrik får syn på något gult ovanpå den höga stödmuren vid vägkanten som vetter mot berget. Det kommer visa sig vara Fritillaria collina, och efter en vådlig klättring i kvicksandsliknande stenskravel, med hjälp av trädrötter som sticker ut där vägschaktet skurit genom åsen, befinner vi oss i en artrik gräsmark bland vindpinade ungbjörkar. I det relativt täta men ännu bara buskaget blommar förutom nämnda klocklilja backsippan Pulsatilla violacea., lundvivan Primula elatior ssp. meyeri i varierande färgschatteringar från mörkt lila och starkt ceriserosa till ljusaste skärt, den gulvita Primula elatior ssp. pallasii (eller om det ska vara ruprechtii, eller leucophylla)den strävbladiga Aipyanthus pulcher med sina starkt gula och svartprickiga blommor, och den lilla vintergäckslika smörbollen Trollius ranunculina

Gergeti treenighetskyrka omges av gröna slänter som när vi närmar oss från nordväst börjar skimra i purpur och opalblått. Det som på avstånd ser ut som grönt gräs visar sig vid närmare betraktande vara en tät matta av örter, beströdd med blommande Gentiana verna ssp. pontica och knalligt lilarosa Primula elatior ssp. meyeri, vid närmare betraktande även mängder av den lite diskretare Primula algida samt en och annan Fritillaria collina. Marken visar tydliga spår av bete, ännu har inga djur hunnit hit upp men den täta örtmattan och lundvivans här kompakta växtsätt skvallrar om sommarens hårt arbetande mular. Vårgentiana, som i trädgårdsodling ofta ses växa i stora, kompakta kuddar eller mattor, blommar här med enstaka blommor från små plantor, men väger mer än väl upp för det i antal individer. Längre upp mot kyrkan, på sydsidan, hittar vi fler Pulsatilla violacea och en och annan Androsace villosa, vars vita blommor har mittpunkter som skiftar vackert från rött till gult. Får man för sig att lyfta blicken från marken kan man betrakta den vackra 1300-talskyrkan i sten med den avsomnade vulkanen Mt. Kazbegi, 5054 meter över havet, i fonden. Nu börjar dock vår chaufför få bråttom, så vi hinner inte njuta av utsikten någon längre stund. När jag på väg ner stannar för att fotografera några kuddplantor på stenmuren runt kyrkan, däribland Draba bryoides, får han nog och skriker georgiska svordomar så det ekar över hela dalgången.

Lyckligtvis är vår ordinarie chaufför mera tålmodig. På väg tillbaka mot passet stannar vi först vid en naturlig mineralvattenkälla där avlagringarna bildat vita, isliknande formationer längs bergssluttningen och där ytterligare en vacker rosa viva, Primula auriculata, blommar i stora sjok längs ett klipputsprång. På nedvägen från passet skriker plötsligt Henrik ”stanna! stopp!” igen och rusar ut ur bilen. Det tar en stund innan jag förstår varför, men när jag ser förstår jag upphetsningen: alldeles nedanför kanten av det över två meter höga smältande snötäcket blommar den bredbladiga snödroppen Galanthus platyphyllus i diskret elegans. Trädmänniskan Henrik visar sig snart besitta inte bara en skarp syn utan också anlag för galantofili. Vi blir båda än mer upprymda av att upptäcka ännu en sober, sorgklädd skönhet, den nästan kolsvarta klockliljan Fritillaria latifolia bland snödropparna i den smältvattenmättade marken. För blött är det: snödropparna står till och med mitt i bäcken som försvinner i ett rör under vägen, och vi återvänder till bilen blöta om fötterna men lyckliga. Innan vi avslutar dagen med fyrkantiga hamburgare på en av Tbilisis exotiska Wendy’s-restauranger hinner vi med några stopp till längs vägkanten, där vi bland annat får se silverbräckan Saxifraga paniculata ssp. cartilaginea på skuggiga klipputsprång, och under dessa den stora blåvita aklejan Aquilegia caucasica. 

Nästa dag stod en bussresa arrangerad av konferensen på programmet. Det skulle bära av till Kakhetiprovinsen i östra Georgien och Stora kaukasus södra utlöpare vid gränsen mot Azerbajdzjan. Kakheti eller Kachetien är känt för sin vinproduktion, men för oss var det främst annat som lockade. Artsivi Kheoba, ”örnklyftan”, är en klippformation av kalkstenskarst belägen mitt i en pastoral idyll som också är naturreservat. Trots att vi befinner oss på den georgiska stäppen är det fortfarande grönt och frodigt på betesmarkerna när vi promenerar från bussen. Kanske har korna vi ser precis anlänt från längre ner på stäppen, i alla fall är betesmarken översållad av blåskimrande stäppsalvia, Salvia nemorosa, och varmgul praktröllika, Achillea filipendulina – en kombination vi känner igen från perennrabatterna hemma. Över dessa reser sig också spiror av flera olika kungsljus, bland annat den ståtliga Verbascum formosum och dess stora gula blommor med svart mitt. Även här är det vid närmare betraktande slående hur lite av det gröna på marken faktiskt utgörs av gräs. Kanske beror örtrikedomen på selektivt bete, men säkert också den kalkrika markens begränsade produktivitet. Ändå är det här betydligt mera fuktigt och produktivt än den bild ordet ”stäpp” frambringar i min fantasi. Stäppsalvian är mycket riktigt också som Henrik berättar typisk för platser på stäppen med lite mera näringsrika förhållanden.

Naturreservatet gör verkligen skäl för sitt namn, för bortom den skogklädda klyftan som skär genom berget cirklar hela tiden ett antal örnar, försvinner bakom de branta klippväggarna för att åter majestätiskt glida fram över bråddjupen. Ju mer vi rör oss upp mot de branta klippväggarna och ju torrare och oländigare terrängen blir, desto större tycks artrikedomen bli: här växer bergnepeta, Nepeta racemosa, direkt ur skrevor i klippan tillsammans med den mycket söta åkervindesläktingen skaftvinda, Convolvulus cantabricus. Innan gräsmarken slutligen ger upp och den bara kalkstenen tar över breder ett tätt buskage ut sig, och när vi närmar oss blir jag upplyst om att det är körsbärskornell, Cornus mas, som trivs i den tunna jordmånen. Ett blått skimmer från en vackert skir ogräsförgätmigej, Lappula sp., vilar över hela sluttningen, och ur detta sticker här och där spirorna från den kraftiga kransblommiga Phlomoides laciniata fram i stora bestånd. De sistnämndas grönvita blommor med gulbrun underläpp uppvisar ingen iögonfallande färgprakt, men deras formstarka karaktär gör att den tillhör de växter från resan jag absolut skulle vilja prova i odling hemma. Även den till synes karga kalktuffen högre upp visar sig vid närmare betraktande vara långt ifrån livlös: här trivs en mängd kompakta arter som den knallgula revsugesläktingen Ajuga chamaepitys ssp. chia, den blekare gula frossörten Scuttelaria orientalis, och ett antal Onosma, tenuiflora eller caucasica eller både och. Vackra är de i alla fall, trots att deras smutsvita och blekgula klockblommor inte gör mycket väsen av sig mot det mattgröna bladverket. En snygg ärt, esparsetten Onobrychis cyri, har knallrosa blommor i täta klasar, och syskan Stachys atherocalyx  lyser kritvit bland de sista körsbärskornellerna. Längst ut på klippkanten breder mattor av den silverbladiga och svavelgula stenörten Alyssum tortuosum ut sig, där den tycks vara på väg att rinna ut för bergssidan och ner i dalgången. 

En överblommad liten iris (troligen Iris pumila eller något i samma grupp) låter sig inte säkert identifieras trots samlad botanisk kompetens. Vi fortsätter istället ner i klyftan där skogen gynnas av ständig vattentillgång från en forsande bäck som rinner bort mot gränsen till Azerbajdzjan och så småningom kanske ut i Kaspiska havet. Henrik har fått vittring på lignin och försvinner i en väldig fart; själv halkar jag efter och fotograferar timjan, eventuellt Thymus tiflisiensis, den kompakta färgmåran Asperula prostrata och tre olika Asplenium-arter (ruta-muraria, ceterach, trichomanes) som här vid den skuggigare och fuktigare dalsidan växer direkt ur kalktuffen. Jag stannar också och beundrar en vacker svartblommig tulkört, Vincetoxicum scandens. Längre ner i skogen möter jag också stora exemplar av skogklematis, Clematis vitalba, som kastar sig ned från träden som lianer i en djungel. Tyvärr hinner jag inte ifatt och missar vattenfallet som tydligen fanns längre fram och där resten av gruppen vänt om. På väg tillbaka mot bussen igen märks det att vi är på relativt hög höjd trots låglandsfloran, vi blir alla rejält anfådda av den lilla klättringen upp ur klyftan. Ändå kan jag inte hålla mig från att bestiga ett stort kalkstensblock, där längst upp en blåklocka av okänt slag poserar kokett med dalgång och klippor i bakgrunden. Dagen fortsätter med två stopp till av mer kulturhistorisk och gastronomisk karaktär, och på väg hem somnar jag tvärt och sover mycket gott trots en enligt vad jag senare får höra dödsföraktande busschaufför.

Under fredagen avslutas resan med en rundtur i Tbilisis botaniska trädgård. Denna sker delvis med ett motoriserat turisttåg, vilket med tanke på de många höjdmeter trädgården avverkar längs bergssidan nog är bra. Här får vi chans att se många av de lokala specialiteter och endemer vi inte kunnat se i fält, bland annat ett antal Paeonia, och julrosen Helleborus caucasicus (som nog egentligen ska heta det mer bekanta orientalis). Även här visar sig Georgien som ett kontrasternas land: intill ett modernt laboratorium för fröhantering bekostat av Kews fröbank ligger de improviserade faciliteterna för förökning av vildinsamlade inhemska växter, som består av ett enkelt vindskydd med skuggande plasttak. De enkla förutsättningarna tycks emellertid vägas upp av stor kunskap och hantverksskicklighet.

Resan var relativt kort men intensiv på upplevelser. Även om jag redan tidigare var övertygad om nyttan av att se växter växa i sin ursprungliga miljö överträffades alla mina förväntningar. Några saker som var slående var att se variationen inom en population av samma art, till exempel hos Primula elatior ssp. meyeri, de vackra kombinationerna av växter i deras naturliga sammanhang, och inte minst att få sina föreställningar om vissa växters miljö och växtsätt utmanade, till exempel i fallet med de översvämmade snödropparna. 

Innan jag åkte var min förhoppning att få titta på traditionella slåtterängar i Kaukasus. Så blev det tyvärr inte. Däremot var det väldigt kul att inse hur några av våra vanligaste trädgårdsväxter i sina hemtrakter växer i något motsvarande våra kohagar, i ganska hårt betad gräsmark. Under konferensen är det mycket tal om överbete som naturvårdsproblem – det vill säga motsatsen till vad vi oroar oss för i Sverige där igenväxning är det stora hotet. Frågan är om den botaniska mångfalden i Kaukasus, i den så kallade bördiga halvmånens utkant, hade varit så stor om det inte varit för flera tusen år av betande mulars utjämning av förutsättningarna mellan konkurrenskraftiga och stresståliga arter. Det är en sak att läsa om samspelet mellan landskap, kulturbruk och enskilda växter i böcker, en helt annan att se och uppleva det i verkligheten. Resan till Georgien gav förutom mersmak på botaniska resor mängder av inspiration att fortsätta intressera mig för ängslika trädgårdsanläggningar någonstans i skärningspunkten mellan gräsmark och perennrabatt.

Sebastian Løken

Campanula-sibirica-ssp-hohenackerii
pulsatilla-violacea
primula-macrocalyx
salvia-nemorosa och bastardsvarmare
thymus-tiflisiensis
phlomoides-laciniata
phlomoides-laciniata-bland-cornus-mas
euphorbia-liknande-artrikt-klippvagg
primula-meyeri-mt-kazbegi
Share